EmmaIsing

6 minuter.
6 minuter tog det.
6 minuter för att skapa en reaktion i vår uppdiktade låtsasvärld, internet.

6 minuter från ett inlägg på min ”Wall” tills ett e-mail trillade in med en liten nyfiken fråga.

 

Varför gömmer vi oss bakom en datorskärm eller en mobiltelefon? Varför avidentifierar vi oss och pratar hellre live via det skrivna ordet än lyssnar till någons röst?

 

Vad är det för värld vi lever i? Är det en låtsasvärld eller riktig värld? Vem tillhör vilken?

 

Den är sjuk, den datorvärld jag lever i. Jag ändrade min ”relationship status” på Facebook häromdagen så att det inte längre syntes officiellt att jag är singel. Och den ENDA anledningen var att jag inte kände för att visa hela cyberspace och Den Virtuella Världen mitt civilstånd. För om folk vill veta får de fråga och jag ska gärna svara! Så jag plockade bort denna information. Och då får alla mina vänner där automatiskt en notering om att ”Emma is no longer listed as single”. (Fiffigt va?! Då slipper vi kommunicera på riktigt, en automatisk funktion meddelar oss hur våra vänners liv förändras...) Det hela startade världens grej. Folk har varit som tokiga och ställt en massa frågor och varit helnyfikna. Men ingen. Ingen. Ingen har ringt mig och frågat. Endast EN människa har frågat mig i Den Riktigt Världen. Ross frågade mig i Den Riktiga Världen. (Ross - du är numera min hjälte i Den Riktiga Världen!) Resten har frågat via mail/msn/the wall/sms. Vad är det för fake-värld vi lever i? Där vi inte längre kan kommunicera med varandra på riktigt längre? Där vi är för rädda för att visa oss själva och där vi skapat en telefonfobi så stor att vi inte längre ringer våra vänner utan endast ”pratar” via text. Kortare eller längre textsnuttar som ska ersätta samtalens röstnyanser, tvåvägskommunikation och realtidsverklighet. Istället avidentifierar vi oss och gömmer oss där det känns säkert, bakom datorns skärm och mobiltelefonens alla finesser. ÅÅÅÅååå, vad jag hatar denna låtsasvärld.

 

Och det är helt sjukt. Helt sjukt. Att det tog 6 minuter från att en kort textsnutt skrevs som en provokation i min virtuella del av världen tills att ett något längre textmeddelande kom som en reaktion. 6 minuter. Den Riktiga Världen är alltså inte längre bort än 6 minuter. Skrämmande. Och skrämmande är också att jag själv är likadan. Precis likadan. Jag längtar bort från denna låtsasvärld, tillbaka hem till Den Riktiga Världen. Jag ska låta Den Riktiga Världen flytta in här hos mig. Nu. Och för alltid.

 

Jag ska börja ringa mina vänner. Och är gladare än innan att jag faktiskt blev färdig till att skicka iväg lite julkort i år. Det känns som att de tillhör Den Riktiga Världen.

Jag har klättrat uppför berg, jag har paddlat över sjöar,

jag har vandrat genom fjällen, jag har håll´t ett boxing-pass.

 

Jag har tågluffat i Europa, jag har gjort praktik i Finland,
jag har kallat Australien mitt hem, jag har längtat hem till Sverige.

 

Jag har åkt till andra sidan jorden, jag har stannat kvar här hemma,

jag har träffat nya människor, jag har hållit kvar i gamla vänner.

 

Jag har jobbat på fabrik, jag har läst på universitet,
jag har tagit ut examen, jag har jobbat på ett sjukhus.

Jag har pluggat ett antal språk, jag har läst en massa böcker,

jag har lekt med svåra ord, jag har byggt ihop en text.

 

Jag har kallats inspirerande, jag har levt ut min passion,
jag har gjort det jag har velat, jag har visat att det går.

 

Jag har värdesatt det viktiga, jag har omvärderat mycket,
jag har vetat vad jag vill, jag har varit väldigt tydlig.

 

Jag har älskat ur mitt hjärta, jag har blivit jävligt bränd,
det finns nånting som saknas, hur ska jag fylla denna plats?